alexandra

Vad hade du väntat med livet som varit,
du letade länge utan att se.
Förlåt för min rädsla, förlåt för min godhet,
jag borde satt gränser, det vet jag så väl.

Du får göra som du vill,
men aldrig föråda den,
som bryr sig.

Dagar du hade med vänner omkring dig,
du minns det med glädje, du minns det med sorg.

För när du försvann och gick bort dig i natten,
vi hade på kännvis som följde på håll.

Allt du försakat, hur du nu levde,
i världar av smärta, i rum utan ljus.

Nåt borde sagt dig, hur mycket mera
av kärlek du missat i rädsla för svek.

Det måste vara tufft, att vara, vara som du
att kunna få så många hjärtan att gå mitt itu.
du lever ditt liv som du vill att det ska vara
medans jag vaknar i höjd med helvettet för
att förmedla dig om att jag finns?

Jag frågar dig nu är det min tur? att få känna
allt jag gav dig, eller är det så att du bara
tar och inte ger. Vi var riktigt nära varandra
ett tag men du valde 'dom' före mig, och
plötsligt var inget som vi sa.