alexandra

Jag skulle kunna säga att jag fortfarande
spenderar min ensamhet åt att önska
att vi aldrig skulle ha lämnat varandra
Men jag är trött på lögner och att ljuga

Alla sår du rev upp hos mig
skyllde du på din stolthet,
Och jag hoppas på att jag aldrig mer
behöver se dina blickar
bränna sig fast i min sårbarhet

Jag blir till skillnad från dig
klokare med åren
och jag har hittat mitt förstånd
bland din förlorade självkänsla
(för jag ser min styrka i din svaghet)

Och jag minns
hur vi fann varandra
när stormen hade gett upp hoppet
om att kunna blåsa oss i land
hur vi lät kärleken göra oss starka,

men tiden gick och så också vi
styrkan dog ut i en tid som aldrig riktigt räckte till
och med den förlorade kraften fann vi våra vägar bort från varann

Men det händer fortfarande
Att jag ibland hittar tillbaka
till tankarna vi delade en gång
Mest för att se om de är lika trötta som jag
på att se dig framför varje vägskäl

För numera är det ingen som påpekar
att jag inte ens är värd ansträngningen som krävs
för att få lungorna att hämta nya krafter
Och det är inte heller någon som får mig så förbannad
att jag kan gå genom väggar

Konstigt nog händer det
att jag saknar det
för lugnet efter stormen
var bland det finaste jag kände

Idag kan jag äntligen känna att din frånvaro
har funnit sig tillrätta i mitt hjärta
(och utan dig vågar jag leva mina drömmar,

För du är trots allt en sann lögn jag en gång
trodde på)